michellebik.blogg.se

 

Ni som känner mej vet redan att jag har en syster som har en kronisk magsjukdom, vilket resulterar till ex antal besök på sjukhuset, operationer och medicinering. Jag vet att allt detta är absolut jobbigast för henne, men jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg från min synvinkel. Tro inte att jag tycker synd om mej själv för det handlar som sagt inte om mej. Så ha de i tanken när ni läser detta.

För ett tag sen opererades hon. En ganska stor operation. Och innan detta beslutet kom var det en ganska lång och jobbig process dit. Självklart jobbigast för henne men även otroligt frästande för oss i familjen. In och ut på akuten flera gånger, beslut som ändrades och ändrades. Ingen som vet vad som händer operationer som blev framskjutna m.m (åter igen jag kan inte ens föreställa mej hur hon själv känner!)

Men efter många om och men blev det av. Operationen skulle ta 3 timmar men tog lite mer än 5. Väntan är hemsk! Hela tiden satt jag som klistrad på mobilen och väntade på att mamma skulle höra av sej och säga att dom var klara.

När dom äntligen va klara dröjde det några dagar innan jag kunde träffa henne. Jag tycker själv att det är väldigt viktigt att jag kan vara stark när jag kommer till sjukan. Jag är trotts allt hennes lilla syster och jag tror att hon alltid känner att hon ska "ta hand" om mej. Mamma sa att jag inte ville se henne i de skicket som hon var i just då.

Men jag träffade henne och allt hade gått bra.

Några månader senare va de dags för en ny operation. Denna var dock inte lika stor men vi är ju självklart alltid lika oroliga för att hon ska sövas m.m. Men den gick också bra och hon repade sej otroligt snabbt. Jag vill inte berätta mer invecklat då de faktiskt känns som jag hänger ut henne lite. Allt har gått bra iaf.

Men de jag vill ha sagt är att de tar otroligt mycket på en även om man själv inte är sjuk. Ofta känner jag att jag "inte har rätt" till att vara ledsen. Det är ju faktiskt inte mej det är synd om! Jag vet att mamma känner så med. Vi pratar ofta om det och det är jobbigt för henne med. Självklart är jag jätte ledsen när det händer nått och jag vet innerstinne att det är okej för mej att vara ledsen. Men jag kan inte låta bli att bli arg på mej själv när jag sitter hemma och e ledsen medans hon ligger på sjukan.

Sen har massa utöver det hänt som får mej att känna att jag ibland bara vill fly. Fly landet nått år och bara glömma allt!

 

Timmy är min klippa i detta. Han finns jämt där för mej. Även om jag inte alltid vill prata finns han där och bara håller om mej eller bara finns. Jag är otroligt glad över att jag har han. För just när hon blir sjuk så känner jag mej så liten igen. Helt plötsligt blir jag 10 år igen. Hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Och eftersom mamma är mestadels på sjukan är de skönt att ibland fly till Timmy. Åka dit och bara få känna sej trygg.

 

Ett väldigt långt och kanske lite snurrigt inlägg. Men jag har länge velat skriva detta men det har liksom inte blivit av. Nu är det här och jag hoppas ingen tog illa upp. Och jag hoppas att ni som läser kan förstå hur jag menar och inte tycker jag låter supersjälvisk.

 

Sen vill jag avsluta med att säga bara för att jag skriver detta vill varken jag eller min syster att nån ska tycka synd om oss. Min syster är en otroligt stark tjej och hon vill inte bli sedd som "hon med en sjukdom". För det är inte hon. Hon har en sjukdom men det är inte allt. Det är bara en del av henne. Hon är den starkaste av oss som faktiskt klarar detta galant! Och trotts detta finns hon alltid där och precis som vilken annan tjej som helst!