michellebik.blogg.se

Detta har varit en lång dag !
Trodde de skulle bli lättare och lättare för varje dag, men idag verkade de nästan tvärtom.
Fast idag var de svårt på ett annat sätt.
Igår va de jobbigt att träffa de människorna som visste vad som hänt, kunde inte se dom i ögonen utan att bryta ihop.
Men idag va de jobbigt att ständigt tänka på något annat och hålla humöret uppe.
Vill så gärna vara stark. För det är egentligen inte mej det är synd om ! Inte de minsta egentligen..
Jag vill som sagt vara stark och jag önskar att jag kunde ta mej igenom detta. Men just nu verkar allt omöjligt.
Helst skulle jag bara vilja lägga mej ner och gråta ut och sedan hoppas på att allt ska kännas bättre.
Men varje gång jag bryter ihop känns de verken bättre eller sämre. Dessutom är mina tårar slut nu. Det är nästan värre att gråta utan att det kommer några tårar.
Vill inte tänka på det, men vill ändå göra det.
Vill inte prata om det, men ändå vill jag det.
Jag vet bara inte med vem.
Självklart har jag massa jag kan prata med men ingen känns rätt. Vill inte lägga mina problem på någon annan..
Därför är det skönt att skriva här.
Ingen som säger något om det jag skriver och ingen som säger att allt blir bra snart.
Visst blir det de, men jag vill inte höra de just nu!
Fan trodde verkligen inte att det skulle vara så jobbigt !
Är precis som en stor sten ligger och trycker i bröstet på mej hela tiden.
Ibland känns den inte, ibland är den bara skit tung.
Och idag blev den för tung.
Va egentligen inte det dom sa, utan själva saken.
Det blev för mycket, stenen växte och växte och till slut föll jag ihop.
Låste in mej och bröt ihop.
Visste inte vart jag skulle ta vägen.
Vad jag skulle göra.
Eller kunde göra.
Kunde inte göra någonting annat än att gråta.
Tack och lov fanns mina fina vänner där vid min sida.
Tack vare min familj och mina vänner kan jag klara av detta.


FAN !!
Trodde verkligen inte att detta skulle vara så svårt !
Alla var vi förberedda på detta.
Men fan också !
Trodde verkligen inte att de skulle ta så mycket på mej.
Vet inte varför det gör de.
Tror de är blandade känslor.
Besvikelse på mej själv.
Smärta för pappas och alla andras skull.
Jag vet inte varför det tar så hårt på mej.
Men fan va svårt och jobbigt de är.
Det värsta är att jag inte har insett de själv än.
Vilket antar att jag antagligen kommer få de ännu jobbigare när jag inser det.
Fan, fan, fan ..

Trodde det skulle kännas bättre när tårarna var slut.
Att de kanske skulle kännas som att nu är tårarna slut nu kan vi börja ta oss igenom detta.
Men de känns nästan värre nu..




Aldrig mer igen,,
Aldrig, aldrig, aldrig.
Fan ...